Vår teaterlärare visar oss in på teaterscenen. Jag har stått där förut. Sjungit, i kör och solo, dansat och spelat mina egna små teaterstycken. Men nu är något annorlunda, på något sätt är scenen nu min och kommer att vara i tre år framöver. Vi tittar sedan på logerna bakom, där har jag också varit men nu famöver kommer logerna vara till för mig och mina medskådspelare. Vi går till kostymförrådet, ett rum fyllt till bredden av lådor märkta "The Wiz, "Le mis" och "Chicago". På galgar hänger förkläden, rockar och 1800-tals byxor. På hyllor står huvuden med peruker. Här har jag inte varit innan och det är svårt att lämna rummet, men vår teaterlärare försäkrar oss att vi kommer att få gått dit många gånger om.
  Vi har balett och vår lärare drar fram en låda med nedvättade pappersark. Hon ber oss att stampa i lådan så att skorna ska fått bättre fäste. Sedan spelar pianisten plié och vi böjer på knäna, läraren ropar relevé och vi ställer oss på tå. 
  Vi har kör och sjunger "Circle of life" och alla drar andan när stämmorna plötsligt sitter. 
  Jag har sånglektion och min lärare tar fram en låt och säger "Den är hög, men det klarar du! Tänk va kul vi ska V" säger hon. 

Vi har åter igen teater, vår lärare betonar vikten av att gå in i allt, nytt som gammalt, med positiv anda utan att bry sig om sina tidigare erfarenheter. Vi är där, gör vårt bästa och har kul!

Jag är hemma.    


V

p.s. Btw, såg Helen Sjöholm i morse på tv och fattar plötsligt varför alla Johan Palm fans svimmar när de ser honom.
Jag visste inte att jag vara en sådan groupie.